När jag skriver detta är det vårvinter, Ryssland har anfallit Ukraina och en oro och rädsla har spritt sig i Europa och också i Finland. Kriget drabbar hårt civilbefolkningen i Ukraina, men har också förorsakat en världsomfattande kris.
Vi har nu fått erfara två på varandra följande kriser. Jag skulle vilja säga tre, eftersom vi också har en klimatkris pågående. Men de två akuta har tagit över den tredje. Beredskap, krishantering, resiliens samt bibliotekens uppgifter och roll i en krissituation diskuterades under coronapandemin och är nu än mera aktuellt.
Snabbare än vad vi kunde vänta oss, var vi alltså inne i en ny kris. Hur ta lärdom av den tidigare, analysera och dokumentera vad som fungerade bra och var det fanns brister? Att hantera en hälsokris kräver förstås andra åtgärder än en kris som uppkommer som en följd av ett krig, men frågan gäller, hur kan vi planera bättre inför framtiden och ha bättre beredskap inför olika slags kriser?
Krigsföring är i modern tid är en komplicerad sak och påverkar ett mycket större område än det där attackerna utförs. Flera länder kan bli involverade på grund av propaganda, desinformation, cyberattacker, störningar i energitillförseln och handelsblockader. Flyktingströmmar breder sig över stora områden och når också vårt land. Allt detta påverkar samhällsfunktionerna. Att biblioteken deltar i krisberedskapen och planeringen i kommunen har effekt både mänskligt och ekonomiskt.
I krissituationer kan biblioteken värna om befolkningens informationsbehov, trygghetskänsla och uthållighet på olika sätt. I början av mars ingick en kolumn på Kirjastoseuras webbsida om biblioteken och betydelsen av kunskap i krigstid, skriven av Jussi Jalonen, historieforskare och docent vid Uleåborgs universitet. Han menar att i larmet på olika informationsflöden under krigstid är biblioteken som institution hörnstenen i det intellektuella försvaret. Allmän kunskap, boklig bildning, journalistik, senaste forskningsrön, är alla oersättliga beröringspunkter för medborgarna mitt under ett krigshot. Den omfattande allmänbildningen bygger upp både en kritisk inställning och förståelse och skyddar människan mot lögner i en tid då propaganda allt lättare passerar gränser som upprätthålls också med vapen.
I det här läget erbjuder biblioteken pålitliga fakta om historia och politik. Skönlitteraturen inte att förglömma. Det är till exempel nu vi ska läsa ryska klassiker och nutidslitteratur och hitta de ukrainska författarna. Skönlitteraturen ger insikter om historia och nutid, levnadsförhållanden och idéer och en djupare förståelse för kulturer och tänkesätt.
Att läsa böcker kan också hjälpa att behandla svåra upplevelser och händelser – eller helt enkelt ge en stunds avkoppling, en möjlighet att undkomma en ångestfylld verklighet.
Men det är inte bara informationen och materialet. Det är också utrymmet. Att biblioteken värnar om en öppen, trygg plats, en möjlighet till rekreation, samtal och sammanhållning. Ordnar informations- och diskussionstillfällen, också småskaliga, om desinformation, kritisk mediekunskap, beredskap, krisuthållighet eller samtal om stämningar och känslor. Fortsätter erbjuda barn och ungdomar en möjligast normal tillvaro med sagostunder, högläsning, läxläsning eller att bara vara tillsammans med varandra och trygga vuxna.
Att biblioteken fortsätter erbjuda en plats där alla är välkomna utan hot och rädsla, en plats utan utfrysning och rasism.
Jag har aldrig förut hoppats att den kolumn jag skriver skulle föråldras innan tidningen når läsarna. Denna gång önskar jag att pandemin kommit till sin ända och att det blivit fred i Ukraina och att ämnet för min text upplevs föråldrad. Om det än vore så väl, återstår förstås ännu en kris att lösa, den om klimatet. Också där behövs den intellektuella hörnstenen, med allt vad det innebär.